introduction
Jag är en tjej på 17 år, det är allt jag berättar för jag kommer att hålla mig anonym.
Det första jag ska göra är att direkt få förklarat att denna blogg INTE är pro mia/ana eller någonting åt det hållet, den är till för mig speciellt, och andra som vill lyssna. Jag vill kunna få ut all skit man sitter och bär på när man har Bulimi och jag vet att det finns många som kan relatera och kanske få någon motivation till tillfrisknandet av att se detta. Att kanske inte känna sig lika ensam?
Jag fick min ätstörning på det klassiska viset. Viktnedgång. Rejäl viktnedgång som ledde till undervikt. Jag fick aldrig diagnosen Anorexia, det var på gränsen. Varför jag började banta berodde nog mer på att jag inte stod ut med mig själv, jag har under hela mitt liv alltid legat på övervikt och den andra anledningen är för att jag förut blivit trakasserad på grund av min vikt ett antal gånger under uppväxten. Sommaren 2011 så började mitt mående bli värre, inte enbart på grund av ätstörningen. Jag isolerade mig socialt och då av någon anledning gav jag bara upp och började tröstäta igen. <- Det gick direkt över till hetsätningar. Vilket sedan ledde till panik - laxermedel - kräkningar för att kompensera det.
Jag har gått i öppenvården för tillfrisknande förut, men det fungerade inte riktigt som det skulle.
I ca ett halvår pendlade jag mellan psyk och "mitt hem" praktiskt taget men det berodde enbart inte på bulimin. Jag har sen i Mars bott på ett behandlingshem för suicidala tankar, depression, självskadebeteende och andra problem som inte är relevanta på denna blogg.
I ca ett halvår pendlade jag mellan psyk och "mitt hem" praktiskt taget men det berodde enbart inte på bulimin. Jag har sen i Mars bott på ett behandlingshem för suicidala tankar, depression, självskadebeteende och andra problem som inte är relevanta på denna blogg.
Kommentarer
Trackback
