oh the quiet silence defines our misery
Usch, det är ingen i köket. Jag gick igenom alla skafferi, frysar kylar osv igen.
Gick tillbaka till mitt rum utan någon mat alls. Jag ska inte. Jag stod och titta på brödet (en bulimikers största fiende, oftast -.-) och jag funderade -
Gick tillbaka till mitt rum utan någon mat alls. Jag ska inte. Jag stod och titta på brödet (en bulimikers största fiende, oftast -.-) och jag funderade -
Bröd - det är svårt att få upp. Speciellt när jag stressäter så tuggar jag knappt, sväljer det bara. Det gör skitont. Det kommer orsaka panikångest, vill jag verkligen utsätta mig själv för det? Jo, det vill jag eftersom jag vill verkligen straffa mig själv men jag vill ju bli frisk eftersom jag förtjänar det. Nej, ditt jävla äckel du förtjänar det inte, du förtjänar att vara fet.
Att hetsäta - Tillfredsställande för stunden, tillfredsställande när man fått upp allt. Men panikångesten ökar, all värdighet man har minskar. Det är förnedrande att utsätta sig själv för det. Inget friskhetstecken. Jag vet folk som tillfrisknat från bulimi, folk som mår skitbra idag. kan äta vad som helst, när som helst utan att behöva springa till toaletten. OCH. De hetsäter inte.
Ha en normal vikt, normal relation till mat och ett sunt liv eller hetsäta satan, spy, gå upp i vikt (kanske) och föralltid hata sig själv?
Samtidigt som jag vill straffa mig själv, samtidigt vill jag bli frisk, se utanför dessa murar.
Samtidigt som jag vill straffa mig själv, samtidigt vill jag bli frisk, se utanför dessa murar.
Kommentarer
Trackback
